Det är deprimerande att vara tvingad att sätta sig in i äldrevården redan innan ens egna barn har flyttat hemifrån. Det är inte min egen hemkommun som har ansvar för att ta hand om min åldrande mor - ändå ringer de ständigt till mig och ber mig att inte bara tolka min mors vilja (trots att personalen inom hemtjänsten förmodligen känner henne bättre än jag gör) utan också att utföra mer eller mindre akuta tjänster som de inte hinner med.
För mig innehåller fotot många känslor, men framför allt väcker det min uppgivenhet inför faktum att det här kommer jag inte undan. Det är min plikt som medmänniska att ställa upp.
På gränsen till depression tar jag mig varje morgon i kragen och säger åt mig själv att rycka upp mig; det finns så många som har det besvärligt på riktigt. Men när man väl kommer igång så går dagen av bara farten.
På jobbet går jag på autopilot och när jag kommer hem väntar trädgården.
Tänk att man inte kan tänka bort sina känslor, f-n också, i så fall skulle jag ju må fin-fint för jag har det ju så bra. Jag vet ju det!
Känslosamt och ledsamt inlägg. Livet ter sig verkligen annorlunda från människa till människa, kan dock relatera till din känsla till viss del. Gillar trots allt ditt foto, en naken och ärlig bild av äldrevården i dag.
SvaraRaderaHEJ Kära syster .. Jag lider med att det är som det är.. ATT bo så många mil ifrån varandra.. är jobbigt.. JAG VILL .. jo JAG vill men kan inte hjälpa till .. Ingen bil .. dålig ekonomi .. så kan jag inte åka .. som jag vill... JOBBIGT att se denna bild.. och vara hjälplös..
SvaraRaderaLOTTA .. jag tänker på varFör det är som det är.. KRAMISAR ..
Fast sådana saker ÄR ju jobbiga. Det kan de väl få vara? Även om det finns dom som har det värre, menar jag.
SvaraRaderaMycket talande bild. (Fast jag tycker suddet räcker, rispandet i bilden tillhör Instagramtrixande tycker jag.)
SvaraRaderaMen du slår huvudet på spiken i texten. Visst är det trist med äldrevården, när den inte alltid funkar så bra.
Så var det med svärmor på slutet, usel hemhjälp.
Nu verkar det vara dags för min egen far och vi bor långt ifrån varandra.
Knepigt, då vill man ju att äldrevården ska fungera bra, vi får väl se...
Min mor bodde sitt sista år på ett serviceboende 25 mil bort men med en underbar personal. Jag besökte henne så ofta jag kunde men hon kände inte igen mig alla gånger efter den stroke hon fick och som gjorde henne så hjälplös. Jag känner med dig!
SvaraRaderaBilden är verkligen talande. Det måste vara väldigt jobbigt att ha sin mamma på annan ort, nu när hon behöver hjälp. Själv hade jag tur att min mamma gick bort ganska fort och jag slapp sätta henne på ett boende. För jag förstår att det inte är lätt det.
SvaraRaderaKänner med dig mer än du anar. Min svärmor bor på särskilt boende numera, bara drygt 70 år fyllda. Vår trädgård har hjälpt oss mycket att orka med och rensa huvudet när det blir för mycket tankar och praktiska bestyr.
SvaraRaderaStor kram!
Kristina