Mitt i mars

Mitt i mars kan vi konstatera att det hunnit vara både vinter och vår.


Det kom lite snö och det blev till att skotta lite grand.



Men det dröjde inte länge innan våren tittade fram igen.



Blåsipporna finns nu lite var stans i backarna.


   

Och krokusarna har formligen exploderat i trädgården.




Och till och med lungörten har börjat slå ut några tidiga små klockor.



Och den söta vårälväxingen växer och sticker upp små nyfikna ax.



Julrosorna har också börjat växa.


♥ ♥ ♥

Grågrön va-bra-ri

Vabruari för småbarnsföräldrar; va-bra-ri för för oss som fått vara friska OCH sluppit skotta snö.

Det kom visserligen lite snö, men inget som krävde att snöskyffeln behövde arbeta.


Säger inte snödropparna allt om inledningen av detta årets februari-månad?



Och under snön växte bellisorna till sig. Så från vit snö till vita blommor. I love it!



Och solnedgångarna kan vara så makalöst vackra i februari.



Sen kom Dennis - och då var det inte lika kul längre...



... och vi drömde oss bort, ändra bort till sommaren. Förra sommaren var ju lite trist utan husdjur, så nu bestämde oss för att fylla tomrummet med en husbil.

Måste jag döpa om bloggen snart?

♥ ♥ ♥


Wonder-brun vintermånad

Visst är den gröna vintern skön på sitt sätt. Jag har kommit att gilla brunt på ett underbart vintrigt vis.


Astilbens fröställningar är nästan självlysande i eftermiddagssolen.


 

Miscanthusens fröställningar luddar i den vackraste vetekornsnyansen.



Hasselblad och kanske några björklöv.



Och mellan vackert chokladbruna löv tittar vivorna redan fram.



Och ska man ha djurbesök i januari så måste det nästan bli en gyllenbrun hund. Eller rådjurssommarpälsbrun. Vacker är han "lille man" och lika snäll som han är stor. 


Dimmiga dagar

Uttråkad på denna mörka, regniga och dimmiga decembermånad, längtar jag efter lite vinter. En kort och frisk, ljus period innan vi tar klivet in i nästa vårsäsong. Är det för mycket begärt?

Antagligen, så det är lika bra att passa på att leta efter ljuspunkter även i dystra december. En promenad på berget gav lite grand. Dimmiga hyggen och spöklika trädstammar blev dagens huvudmotiv.


Pilgrimsleden mellan Varnhem och Gudhem går längs krönet av Billingen. Markeringsstolparna är det enda som kan kallas färg därute.



Sötaste granodlingen. Visst är barrträden gröna, men de ger ändå ingen riktig färgupplevelse när det är så dimmigt och dystert.



En upplevelse är det dock att känna den hissnande känslan av djup i motivet när sluttningen är så väldigt brant.



Att skogsavverkarna vågar åka upp med sina maskiner i den branta sluttningen är svårt att förstå. Själv är det ju knappt att en vågar gå... men eftersom nedåt är vägen hem så är det bara att tassa försiktigt. Än har inga vrister stukats.



En annan farlig passage är lerpölarna. Någon har lagt ut stammar att gå på, men det går inte jag på. Hellre klafsar jag i geggamojjan än halkar på runda, hala stockar. Men jag kan faktiskt avslöja att det går att ta sig förbi torrskodd vid sidan om.



Nästan hemma hittade jag lite grönt som faktiskt lyste upp. Mossan på marken är riktigt färgsprakande mellan stammarna.





En annan sak som jag längtar efter just nu är faktiskt att få åka och jobba i morgon. Det har varit alltför många dagar hemma nu, både före och efter julfirande.

God fortsättning!
♥ ♥ ♥

Det som finns därute nu

Det verkar bara vara fåglar som fångar mitt intresse just nu.


Försök att fånga höstens bruna och grå nyanser lyckas inte och då blir det fåglar genom fönstret i stället. Blåmesen som accent på bruna fröställningar blev mycket lyckat, tycker jag.



Nötskrikan på marken under fågelbordet, så fint fågelns färger harmonierar med nyanserna av bakgrundens vissna löv.



Den lilla, tuffa svartmesen fick ingen bakgrund, allt bara grått, men det blev också fint.




Fågelmatarsäsongen

Jag hann inte lägga tillbaka skopan i tunnan förrän första fågeln var framme för att plocka åt sig av de nyinköpta solrosfröna. De vet precis vad som vankas.



Men det hann nästan bli skymning innan jag kom in och fick fram kameran. Därför är ISO-talet mycket högt och bilderna korniga.


En liten bofinkshona tror jag att det är.



 Entita eller talltita, går det att se skillnad på dem?



Nötväckan är lätt att känna igen. Vad åpen den verkar vara... Hela munnen full.


Från morgon till kväll

Söndag morgon, framåt förmiddagen har jag kommit i kläderna och kommit ut i trädgården...

 

Det är mycket löv som har ramlat nu. Den vita fibblan ser ut att ha boat in sig för vintern.



Miscanthusen är som finast nu. I våras trodde jag knappt att den hade överlevt vintern, så sen och klen såg den ut.




Det var spått regn, men förmiddagen var ju så fin att jag passade på att ge mig ut på en löprunda i skogen, men det var inte lätt att springa när det var så blött och halt.



Så jag tog tillfället i akt att njuta av omgivningen och passade på att fotografera.



 Min runda i skogen går till stor del på pilgrimsleden. Idag var jag lite längre bort än vanligt. Där finns sedan många år tillbaka en rastplats med fantastisk utsikt.



Men idag vilade jag inte utan plaskade oförtrutet vidare. Sprang mellan pölarna. 



Efter lite drygt en timme var jag hemma igen. Ljuva trädgård i höstskrud.



Passade på att plocka av de sista blåbären. Det blir gott till frukost måndag morgon.



Rönnen har aldrig haft så mycket bär som i år. Hoppas inte det förebådar mycket snö.



När solen gick ner var jag tvungen att gå ut och fota lite igen. Väderprognosen hade slagit fel, inte en droppe regn på hela da'n. Men molnen på himlen varslar om att det kanske kommer till slut ändå.



Sådana här dagar måste man bara älska hösten!

♥  

Live and let die

Låt leopardsnigeln leva...


...har jag hört. Den ger sig på andra sniglars ägg och hjälper till att hålla spanjorerna stången. Jag vet inte om det är sant, men jag vet att leoparderna inte förökar sig speciellt häftigt och de gör nog inte värre skada än svarta skogssniglar. Visst kan de börja tugga på en planta, men det blir ju aldrig massinvasion.

Men låt inte åkersniglar och spanjorer leva...



Innan jag hade stiftat bekantskap med spanjorerna trodde jag i min enfald att åkersniglarna nog inte var något att bry sig om. De var ju så små och de gjorde väl ingen skada. Efter ett par tre år förstod jag att även åkersniglar blir väldigt många om man låter dem härja fritt. Enda nöjet med dem var att vi fick en massa söta grodor i trädgården också.



Spanjorerna ska DÖ!!!  Nu är tiden att låta plankor ligga på jorden och i gräset och locka till sig de slemmiga krypen. Låt er inte luras av att de är små. Det är bara de små som övervintrar! I dag har jag fångat sju-åtta stycken. Det blir ungefär 2500 snigelägg färre nästa säsong.