Soluppvärmd huv


Katter är fenomenala på att hitta de där platserna som solen har lyckats värma upp.

Skogens guld


Nu när det har regnat ordentligt så var det dags att ta en tur i skogen igen. Förra svampturen gav cirka en kaffekopp orensade, inte mycket att skryta med. Det var inte dagens skörd heller, men en tallrik blev det ju till slut i alla fall. Tillräckligt mycket för att vi alla tre skulle få njuta varsin thekaka med smörstekta kantareller.


Regn på humlorna idag


Man måste beundra deras iver att fortsätta samla nektar trots att de är blöta in på bara skinnet.

Små flygande varelser


Alltid är det något litet kryp eller flygfä "i vägen" när man ska fota blommor. Den här fick bli motiv i stället för störning. Söt va'?

Annars var dagens fotoprojekt att fota humlorna som festade på dahlian "Joyful Investment".



Och som jag stod där med kameran i handen så skruttade en liten flygfärdig rödhake förbi.


Jag jagade väl inte direkt ut den på vägen, jag följde bara försiktigt efter med teleobjektivet i fullt utskruvat läge. Lugn, det kom ingen bil. Och ingen katt heller.

Däremot skuttade det förbi en hare. Det är väl den som har ringbarkat min magnolia så den får inte vara med (inte ens om jag hade hunnit fota den).

Slottsruinens väktare


Inte så väldigt långt bort finns en slottsruin, mitt i den vackra Valle-bygden. Ruinen består bara av en källare i en kulle, men den vaktas av en hel armé av får. Dock inte helt alerta i varje ögonblick. Kanske brandvakten också sov när Höjentorp brann ner 1722?

Guldströssel


De här guldströsslade fingerborgsblommorna växer förvildade i skogen där jag brukar promenera. Visst är de underbara.



Hemma i trädgården har de vita blommorna alltid purpurfärgade prickar. Det är också fint, men känns inte lika exklusivt som guld förstås.

Borstnejlikor i massor av rosa toner


Det är inte ett optimalt bortsnejlike-år, men det är pålitliga blommor som alltid lyser upp när de väl slår ut. Och för det mesta brukar de klara regn ganska bra också eftersom de har så styva stjälkar. En riktig favoritblomma är det.


Den svåra konsten

att ta en selfie...




är inte något jag behärskar....

Men en fin dag att vistas utomhus har vi haft.

Humlevila

En liten humla (kanske en snylthumla) som övernattar under stjärnorna.

   


De är fantastiska dessa varelser. Idag när vi målade söderväggen på huset insåg vi var ingången var till både ett getingbo och ett humlebo på vinden. Vi öppnade vindsluckan lite på glänt och humlorna fattade direkt och flög in den vägen. Getingarna surrade runt och förstod inte vad som hade hänt med deras ingång, illaluktande och kladdig och omöjlig att ta sig igenom. Men en sak måste man ge getingarna beröm för - ingen av dem blev aggressiv. Det är ett vänligt getingsläkte vi har här i trakterna. Vi låter dem vara ifred och de låter oss få sköta om vårt (och deras) hus.

Älskar denna färg


Det är något speciellt med de mörkt röda blommorna. 

Aklejorna har i princip blommat över utom den här som växer i en kruka på skuggsidan. Vad hände egentligen i år? Normalt brukar aklejorna komma med nya skott och knoppar under hela säsongen (jag klipper bort överblommat) men i år kom det så mycket på en gång att jag inte hann med att klippa bort. Kanske kommer det en ny omgång i augusti i stället? Ska bli spännande att se, annars kommer de väl igen nästa år.

Trevligare ändå


Usch, gårdagens ämne var lite trist. Humlor är trevligare än sniglar, även om de svarta är relativt oförargliga.

Jag läste på om mördarsniglarna. De stora övervintrar inte utan dör på hösten. Det är bara ägg och små sniglar som övervintrar och som kommer igång på våren, redan vid +4 grader. Så det gäller att hålla ögonen öppna på våren och försöka fånga och förstöra så många små som möjligt innan de börjar "yngla av sig".

Min trädgård är än så länge en fristad - men jag inser att det förmodligen inte kommer att förbli så. Lika bra att vara mentalt, och kunskapsmässigt, förberedd.



Du är välkommen


Stora, svarta skogssnigel - du är välkommen in i trädgården. Där kan du smaska på blad som jag slängt på jorden eller på komposten. Eller så kan du och dina få, men fina, vänner långsamt glida fram över den skuggiga gräsmattan.

Men dina elaka bruna kusiner, som jag såg svärma (eller vad de nu gjorde) på asfalten bredvid det nyslagna fältet, mindre än en kilometer hemifrån - de är inte välkomna. Ska jag efter 25 års trivsamt trädgårdspyssel nu behöva övergå till slemsnigelmotande? Kan man hoppas att de äckliga spanjorerna håller sig på åkrarna där borta. Eller kan man till och med hoppas att de där bruna krälande djuren inte var spanska skogssniglar utan något annat i massupplaga? Jag kanske bara drömde en mardröm?



Tänka sig, det tog sig

Petade ner några frön i en kruka, spände fiberduk över och ställde krukan i en av odlingslådorna över vintern.


Tittde väl till krukan någon gång då och då, förra hösten. Och i våras så såg jag nog till att vattna någon gång också, när andra krukor fick vatten. Men sedan glömde jag av dem. Inte ens under förra veckans supervärme kom jag ihåg just den kurkan.


Och idag när jag var där i odlingslådan och petade bland lite andra krukor så såg jag en skugga under fiberduken. När jag tog bort fiberduken såg jag att minst sju frön hade grott, men det var bara en stackare som hade överlevt torkan...

Nu är det bara att försöka att komma ihåg den lilla bebisplantan, så kanske, kanske kan den också få blomma någon gång i framtiden.


Jag ska ta och kika lite under moderplantan också en dag. Kan det ha kommit upp något där under också? Nu vet jag ju hur de små bebisarna ser ut i alla fall.

Är det höst redan?


Tranor vid norra änden av Hornborgasjön brukar vara ett typiskt hösttecken...
för att inte tala om regn och dimma.

Vad hände med kärleksparet?



Ja, hur gick det egentligen för vallmoparet som jag visade för någon vecka sedan?
Håller deras förhållande ännu?



Med tanke på sortnamnet "Royal wedding" så är förhoppningen naturligtvis stor.
Jag har ju dragit upp de här från frö och skulle så gärna vilja bli stolt över utvecklingen och resultatet.



Men...
de är för stora, 
de är för rangliga
de är för få... 




Och inte nog med det, 
stormvindar slet dessutom sönder dem 

så faktiskt finns det inte mycket att vara stolt över
De var vackrast i knopp.


På väg ner

På väg upp står ett stort körsbärsträd som nu är på väg ner. Eftersom de goda svarta körsbären bara består av kärnor och skinn så är det ingen idé att låta det stå där i muren och irritera grannarna (en av dem i alla fall) som tycker att grenarna växer ut över vägen.


På väg ner innebär att beslutet nu är fattat. Motorsåg är inte framplockad och kommer inte att tas fram heller, inte av oss. En expert på trädfällning med ordentlig utrustning har kontaktas. Vi får se när hen kommer.