För länge, länge sedan fick jag en guldakleja av min mamma. Hon hade en massa pastellaklejor i rabatten på altanen och jag fick ta med så många jag ville.
En av dem visade sig vara en underbar gul skönhet. Den har varit väldigt kinkig genom åren och ibland har bara en eller två blommor visat sig. Men den har kämpat och tappert kommit tillbaka varje vår.
Sommaren 2014 var den helt fantastisk fin. Det visade sig att det var det sista året den blommade.
I år kom den inte upp. Det känns väldigt konstigt, och ögonen tåras då jag känner sambandet med min mamma som dog i höstas, 89 år gammal.
 |
| Den äldsta bild jag hittar på guldaklejan, från 2000. |
Mamma fick en fantastisk sista sommar 2014, hon kunde sitta på sin altan och njuta av solen och blommorna i princip varje dag de sista tre månaderna.
Symboliken med guldaklejan som bjöd så vacker blomning sista sommaren är hjärteknipande. Jag har accepterat att guldaklejan är borta för alltid, precis som mamma. Det finns ingen anledning att försöka leta efter en ersättare.
So bright and cheerful, lovely flowers and images. Enjoy your day and the new week ahead!
SvaraRaderaFy så tråkigt. Känner med dig. Det är ofta så har jag tänkt att det finns ett samband mellan det man får att ta med sig och bortgången av ägaren.Ibland ska man inte ersätta det som var det känns bättre då. Eller så kommer den upp någon annan stans.
SvaraRaderaHa det så bra du kan njut av det andra vackra du har
Kram Meta
Det låter som om din mamma fick en skön sista sommar. Saknaden kommer alltid att finnas där, men en vacker dag när du tittar på aklejorna så kommer du att le och minnas alla fina stunder med din mor. Kram Marika
SvaraRaderaSå vackert du skriver och du har så rätt.
SvaraRaderaHa de gott. Kram, Catarina