Det var en gång för länge sedan, en nybliven husägare som ville odla kryddor för husbehov när första trädgårdslandet skulle anläggas. En av påsarna innehöll frön av mynta, inte visste den oerfarne odlaren hur myntor sprider sig ohämmat om de trivs.
Med åren kom en del trädgårds- och odlingskunskap och myntorna trivdes. Kunskapen om deras våldsamma spridning kunde dock inte bekräftas, för trots att de såg ut att trivas så kunde man inte säga att de blev till besvär. De spred sig mera med frö, lite så där smakfullt i närheten av moderplantan, än bredde ut sig från rotsystemet.
Förklaringen kom en dag tillsammans med en besökare till trädgården. "Det där är anisisop" sade den kunniga väninnan. "Anis-vad-då?" frågade jag, ja det är naturligtvis mig det hela handlar om, som aldrig hade hört talas om växten anisisop.
Så någon gång på 90-talet lärde jag mig namnet på denna vackra och lättodlade växt. Och doften är härlig, man gnuggar lite på bladen och det luktar mynta så det står härliga till.
Blomsterkolvarna älskas av insekter och fjärilar. På vintern låter jag fröställningarna stå kvar och då kommer
blåmesarna och äter av fröna. För mig är detta en skön året-runt-växt.
